Våga Leva

Mediala samtal - Privatsittning - Djupavslappning med Hypnos - Husrening - mm.

Blogg

Här kommer delar jag med mig av upplevelser som min son och jag har haft, enskilt eller tillsammans. Ofta andliga upplevelser, ibland på ett annat plan än vad man kanske associerar till ordet "andlig". 

Sedan barnsben har jag själv haft andliga upplevelser av olika slag och idag är jag utbildad till medium och har idag en mer naturlig koppling till andevärlden än tidigare.

Min önskan är att våra berättelser ska få andra att känna att de inte är ensamma, att det är flera barn, ungdomar och vuxna som har samma eller i alla fall liknande upplevelser. Detta kan förhoppningsvis ge en känsla av lugn, samhörighet och stärka individen som kanske har känt sig ensam i detta.

Dessa berättelser är många gånger väldigt personliga för mig och jag delar även med mig av hur jag hanterar olika situationer och reaktioner hos både mig själv och sonen. Jag säger inte att detta är rätt sätt, men det är mitt sätt, och jag önskar att ni respekterar att vi kan ha olika sätt att se på saker. Jag vill hoppas och tro att vi alla som individer gör vårt bästa både när det gäller barn, oss själva och andra.

Jag hoppas att mina upplevelser och erfarenheter kan ge dig något att ta med dig, kanske få dig att komma på ett sätt som är bra för dig och dina anhöriga när olika upplevelser på ett eller annat sätt kommer in i ditt liv.

Tack för din tid.


Varma hälsningar

Eva Storgaard

version:  lång / kort

Okloka vuxna

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Okloka vuxna


Självförtroendet hos barn börjar förr eller senare att brytas ner och inte sällan är det tack vare oss okloka vuxna det händer… Jag vet att ordet ”oklok” inte är korrekt enligt Svenska Akademins ordlista, men på något sätt speglar det ordet bäst vad jag känner för oss vuxna ibland. Jag vill undvika att kalla oss dumma då det är ett ord jag helst inte tar i min mun av flera skäl. Jag vill inte heller kalla oss elaka, då jag ofta tror att vårt agerande sker omedvetet. Vi gör vårt bästa, även om jag önskar att vi alltid vore kloka, speciellt det gäller våra barn och därför blir vi enligt mig helt enkelt okloka när vi inte lyckas så bra med det.


Är det inte vi vuxna som säger något ogenomtänkt, så får barnen höra någon ogenomtänkt av ett annat barn – som har hört det av en vuxen…


Detta är ofrånkomligt. Och det går aldrig någonsin att skylla på barnen, för någonstans har något barn lärt sig orden eller beteendet från en vuxen. Det är alltid på grund av oss på något sätt.


I efterhand har jag försökt ”fostra” mina egna föräldrar, framför allt i hur jag vill att min son ska uppfostras. Mina föräldrar är nästan de enda barnvakter vi har och de har trots allt präglat mig en hel del. Därför känns det viktigt att de vet vad vi har för värderingar och hur vi vill att sonen ska, eller egentligen inte ska, präglas.


Sonens morfar, min egen pappa, har alltid haft en mindre god vana att gärna tala om att jag är dålig på saker, vilket tyvärr har påverkat mig en hel del i livet. Han menade säkerligen inget illa med det när han sa det och kanske trodde han att jag skulle bli peppad ibland och tänka att ”jag ska minsann visa honom”, men jag tror inte att negativa ord fungerar så. Inte på mig i alla fall.


Som liten fick jag höra från flera håll att jag inte dög, att jag inte kunde och att jag inte klarade av det jag försökte mig på. Fortfarande idag gör det att jag ofta blir rädd att misslyckas när jag ska göra något och att jag sällan har självförtroendet att bara tänka att jag kommer att klara det jag ska ta mig för. Som tur är så har jag ofta ändå modet att utmana mig själv när jag får chansen och de gånger det slutar bra så är det givetvis stärkande. Inget ont som inte för något gott med sig.


Hur som helst hade jag bestämt mig för att skydda min son så gott det går från att tidigt präglas av känslan att inte klara av saker – att vara dålig. När jag första gången hörde hans morfar säga till honom: ”Du är visst inte så bra på det där!” så blev jag riktigt upprörd, men jag försökte ändå – återigen – att få fram mitt viktiga budskap om att han aldrig någonsin ska säga till min son att han är dålig eller ”inte så bra på” något!


Varför ska någon ens värdera det barn gör? Varför kan det inte vara gott nog att ett barn vill prova? Eller bara göra något för att barnet helt bara tycker att det är roligt? Varför ska barn få ”betyg” av vuxna som faktiskt inte har mandat att sätta betyg på det de gör eller är. Jag har inte ens mandat att sätta betyg på in egen son.


”Säg aldrig så igen!” sa jag till min gamle far. Men det gjorde han. Det är svårt att lära en gammal hund att sitta.


Nu på morgonen tog sonen fram papper och kritor och satt och ritade olika fordon. Fordon är det bästa han vet och han målade två bilar som regnbågar och en bil som en sol, sa han. Underbart! Efter en stund kom han ut från sitt rum med bilder på två tåg han hade gjort och var lite bekymrad. Det ena tåget hade han inte ritat färdigt. Han sa: ”Jag är dålig på att rita tåg, mamma!” Han gick även till sin pappa, som om att det var viktigt att få ventilera sin känsla mer än en gång: ”Jag är dålig på att rita tåg, pappa!”


Jag svarade: ”Vännen, vissa saker kan man tycka är svårare att göra än andra, men det är jättebra att du provar. Det är inte viktigt att det blir så perfekt, det viktiga är att det är roligt. Och vet du, vissa saker kan bli ännu roligare om man tycker att det är svårt i början och så tränar man flera gånger och sen kanske det går ännu bättre och då blir man glad. Det vore ju inte kul om allt var jättelätt första gången man provar, eller hur?” Sonen log.


Efter en stund när vi hade pratat om annat ett tag så frågade jag vad han hade fått de där tokigheterna ifrån, att han var dålig på saker. Jag påpekade igen att det inte är viktigt om man är dålig eller är bra på saker och förklarade att alla är olika bra på olika saker helt enkelt. Sonen sa mycket riktigt att källan till detta var hans morfar.


Jag förstår att detta är ett omedvetet beteende hans morfar har mot honom och som han hade även mot mig när jag var liten, men därför är det viktigt att vi okloka vuxna vågar titta oss i spegeln och helt enkelt förstå att vi inte är så kloka jämt och att vi inte behöver döma och bedöma allt våra barn gör. Låt barn ha roligt, vara sig själva och bara vara barn! Hämma dem inte på något sätt om det går att låta bli.


Självklart tittar de flesta av oss vår spegelbild då och då och inser att vi inte är perfekta och det är såklart ok även för oss. Min poäng är dock att det är viktigt att just titta sig i spegeln ibland och försöka se vad som är bra och förbättra det som går, men framför allt försöka att inte prägla barnen på ett negativt sätt. Vi behöver inte heller konstant ”ta ner dem på jorden” gällande deras självförtroende eller tala om för dem vad som är ”rätt” eller inte gällande vad de ser eller tror sig se. Låt deras sinnen vara öppna och låt deras fantasi och glädje flöda, utan att döma dem. Uppmuntra! Inspirera! Peppa!


När sonen väckte mig på morgonen idag sa han lugnt, genuint och trovärdigt: ”Mamma, det var en så här stor bubbla inne i mitt rum nyss!” Han höll upp både händer och armar i luften och visade en så stor bubbla han kunde. ”En bubbla? Vadå för bubbla?” frågade jag. ”Det var som en såpbubbla! Den flög i luften på mitt rum, sen smällde den mot mattan och gick sönder.” ”Jaha, vet du var bubblan kom ifrån?” undrade jag. ”Jag vet inte.” ”Var den fin?” ”Ja!” sa sonen. ”Vad bra!” sa jag. Sedan pratade vi inte mer om det då han inte verkade ha mer att säga.


Jag ställde frågor för att jag var nyfiken och han uppskattar när jag är intresserad. Sedan tycker jag att jag inte ska döma eller bedöma det han har sagt. Jag försöker att inte vara oklok, men det är inte alltid så lätt. Jag tränar på det varje dag.


Han är min bästa lärare.



©Eva Storgaard, 2016-12-10


Den gamla kostigen

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Den gamla kostigen


En härlig vinterdag var sonen och jag ute på promenad med hundarna. Vi går oftast samma vända här ute på landet och har inga nya vägar att prova. Innan vi kom ut ur vårt lilla område stannar sonen framför en av grannarnas hus:


”Mamma, vet du… För hundra år sedan så gick inte vägen här där vi går nu, den svängde där!” Han pekade en bit bort. ”Nähä, hur gick vägen då, då?” ”Då svängde den in där borta vid granen!” sa sonen och pekade. ”Jaså, det hade jag ingen aning om.” svarade jag. ”Har pappa berättat det för dig?” ”Nej.” ”Hur vet du det då vännen?” ”Jag bara vet.”


När vi kom hem från promenaden berättade sonen samma sak för sin pappa, som såg lite fundersam ut och sa efter några sekunders funderande:


”Det har du ju rätt i, det gick en kostig där för många, många år sedan”. ”Har du berättat om den för honom?” undrade jag. ”Nej…”


Där lämnade han oss förundrade igen, på ett bra sätt. På ett mysigt sätt som lämnar ett leende kvar på läpparna. Hur visste han om den gamla kostigen? Är det hans intuition som talar? Har någon granne som känner till den gamla kostigen ha berättat om den för vår femåring när vi inte har hört det..? Ser han något som vi inte ser? Att han bara skulle ha hittat på och lyckats chansa rätt på en sådan sak verkar hur som helst inte rimligt.


Oavsett hur sonen har fått veta var den gamla kostigen gick så tänker vi inte vifta bort det. Även om han skulle ha fantiserat, chansat och haft tur, så ger vi honom självklart den respekten att visa honom att vi tror på det han säger. Om han har fått veta det på något annat sätt, så är det så. Vi lär inte få veta hur gissar jag.


Vi behöver inte tala om att vi vet bäst, vi behöver inte alltid kunna förklara allt som händer eller allt vi eller barnen känner. Ofta räcker det med att ta sig tid att lyssna och att visa respekt för det som blir sagt. Att bli trodd på och bli respekterad, men framför allt att inte bli dömd.



©Eva Storgaard, 2016-12-11

Min kompis Anton

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Min kompis Anton


Sonens djupaste tankar dyker nästan alltid upp när det är dags att sova. Den här kvällen var det återigen en sådan kväll, när tankar och känslor om döden blev till ord.

Temat som nästan alltid återkommer är rädslan för att hans pappa och jag ska dö och frågor om när det kommer att ske och han uttrycker varje gång att han inte vill förlora oss och berättar hur ledsen han kommer att bli.

Detta är säkert en gemensam rädsla som dyker upp hos de flesta barn ibland, men inte är mindre viktig att prata om för det. Sonen var orolig och fällde några tårar medan vi pratade och han kunde inte sova.

Sonen, som precis har börjat sitt sjätte år i detta liv, började prata om sin kompis Anton. Han förklarade att det inte var hans ”vanliga” kompis Anton, utan en annan som jag inte känner. Jag undrade om det var någon på dagis, vilket han dementerade.

Han berättade istället att hans kompis Antons föräldrar hette Mimmo och Kaya (med reservation för stavningen) ”Kaya är ett fint namn eller hur?” sa sonen och log. Därefter sa han att Anton var död. Jag blev lite förbryllad och frågade om han hade träffat Anton före han dog eller efter… Jag fick till svar att de hade träffats precis innan Anton dog och att de hade hunnit prata lite grann med varandra då.

Sonen berättade att Anton hade bott i ett annat land, i Tyskland, och att han där hade gått ner i ett vatten av någon anledning. När han väl var nere i vattnet, så gick det inte att komma upp för kanterna igen. Anton kunde inte simma, så han drunknade. Han blev 101 år, berättade sonen.

Vidare berättade han att Anton har pratat med honom även efter han dog och benämnde honom då och då som ”min kompis Anton”. När han pratade om Anton, och Antons död, så var det med ett lugn i rösten och utan sorg i ögonen.

Jag frågade igen om Anton hade levt i Tyskland eller om han även hade bott här i Sverige, men då sa sonen att han inte ville prata mer. Han var trött och hade bestämt sig för att sova.

Efter samtalet om Anton så hade sonen fått ro igen. I början av kvällen hade han varit ledsen och orolig och frågat så mycket om vår död, men nu verkade han harmonisk och somnade också väldigt snabbt.

Vem Anton än är eller var, så fick denna stund min son att må bättre genom att få ventilera och dela med sig av sin berättelse om hans kompis Anton. Det var det viktigaste för mig.

Jag försökte ställa ett par frågor morgonen därpå om Anton. Då tittade sonen mig allvarligt i ögonen, han tog tag i min ena arm och sa: ”Vi behöver inte prata mer om det nu.” Jag var fortfarande nyfiken och ville gärna ha mera information, men jag ville inte pressa honom mera. Hans kompis Anton får förbli ett mysterium, men jag är tacksam att han genom berättelsen fick min son att slappna av och kunna somna igår kväll.


©Eva Storgaard, 2017-01-07


Besökaren

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Besökaren


Den här måndagen var sonen krasslig och jag var hemma för att ta hand om honom. Har han inte hög feber brukar han ändå få följa med ut på en långsam promenad med hundarna mitt på dagen så han får lite frisk luft när de ändå ska rastas.


Vi höll på att klä på oss ytterkläderna för att gå ut och sonen satt i trappan i vardagsrummet när jag satte på honom skorna.


”Var är pappa?” sa han och tittade frågande på mig. ”Han jobbar ju.” svarade jag. Sonen såg lite förvirrad ut först och tittade sig runt i vardagsrummet igen: ”Jag såg honom ju där nyss! Han kom därifrån och gick in i köket!”, sa sonen och pekade bestämt. ”Han måste ha gömt sig.” ”Men älskling, pappa är på jobbet. Skulle han ha kommit hem och gått in så skulle vi ju ha sett det.” ”Gå in och titta i köket då, han gick ju precis här!” sa sonen lite irriterat och pekade igen. ”Jag såg honom ju!” Trots att jag var helt säker på att min man inte hade kommit hem, så gick jag och tittade noggrant överallt på nedre våningen i vårt lilla hus och avslutade rundan i köket. Därefter gick jag tillbaka till sonen och berättade att jag inte hade sett hans pappa någonstans. Jag frågade om han var säker på att det var hans pappa han såg och sonen svarade att det såg ut som honom i alla fall och att han hade samma frisyr.


Jag sa till sonen att jag självklart tror på att han såg någon, antingen det var hans pappa eller inte, men att det inte var någon som jag kunde se i alla fall. ”Men det kan ju vara så att det är någon som du kan se, som inte jag kan se.” sa jag.


Sonen blundade en kort stund och såg besvärad ut: ”Åh, jag tycker att det är läskigt! Jag vill inte drömma sådär igen!” ”Jag tror inte att du drömde vännen, du är ju vaken. ”Man kan faktiskt drömma fast man är vaken!” ”Det kanske man kan.”, sa jag. ”Vem tror du själv att det var som var här?” ”Farfar”. Sonen beskrev mannen igen och sa på nytt att han hade samma frisyr som hans pappa och lade till att mannen som var här inte hade skägg och mustasch. Han funderade lite till och sa även att han trodde att mannen nog kunde ha varit lite kortare än hans pappa är.


Jag föreslog att vi skulle ringa till hans pappa och berätta att farfar hade varit här på besök, vilket sonen tyckte var en bra idé och han sken upp och blev på bättre humör.


Jag sa till sonen att jag förstår att det kan kännas lite läskigt och att det är ok att känna så. Samtidigt så sa jag att om det var hans farfar så är han bara här för att han bryr sig om oss och vill se till att vi har det bra, så att han egentligen inte behöver vara rädd.


Senare under dagen dubbelkollade jag beskrivningen av besökaren med min man och den stämde tydligen ganska bra på sonens farfar, som inte ens jag har träffat.


Under kvällen försökte jag ställa ett par frågor till sonen om besöket vi hade haft tidigare på dagen, men han tyckte att det var färdigpratat om den saken och framförde utan krusiduller att jag var tjatig, vilket jag absolut inte tycker att man ska vara när det gäller dessa frågor, så jag fick snällt lägga band på min nyfikenhet.


Om det var sonens farfar eller någon annan besökare får vara osagt, men känslan jag fick var bra och sonen verkade inte känna obehag av händelsen efteråt och det är det viktigaste.



©Eva Storgaard, 2017-03-20

Lavaspöket

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Lavaspöket


På juldagen tog femårige sonen och jag en lång skogspromenad med hundarna. När vi hade kommit en bit in i skogen så sa han, men engagemang i rösten och lysande ögon:


”När pappa och jag gick här en gång, så såg jag ett spöke där borta!” Sonen pekade ivrigt och ler med hela ansiktet. Han fortsatte: ”Det var inte ett spöke som farmor och farfar, utan att riktigt spöke!” Jag undrade vad det var för spöke och han berättade då att det var ett lavaspöke, som var gjort av lava och var farligt.


Jag funderade lite på hur jag skulle bemöta informationen på bästa sätt. Jag bad sonen berätta mera och ställde frågor om hur lavaspöket såg ut, utan att säga så mycket om vad jag själv trodde om saken.


Sonen berättade om lavaspöket. Det hade ögon av lava, ja hela spöket var av lava. Det var högre än en gravsten (!) och försökte döda honom och pappa… Han verkade dock inte rädd när han berättade, utan jag fick intryck av att han kände det som om han och hans pappa klarade av det bra och att det mest var lite spännande, så jag lyssnade intresserat och svarade lite odramatiskt med ett leende att det var skönt att det gick bra.


Sonen berättade att spöket hade börjat ”boxas” med både honom och hans pappa, men att de hade klarat av spöket så det försvann. Där såg jag min chans och sa att det oftast inte brukar finnas så många spöken som inte är snälla, men att det är helt rätt inställning av honom att han inte ska vara rädd och att han klarar av situationen.


Själv tror jag väl kanske inte så mycket på lavaspöken, men delvis på grund av min utbildning i hypnos så tänkte jag att denna berättelse även skulle kunna komma ifrån hans undermedvetna och att den behövde komma ut. Precis som tidigare-liv-terapi som även används av många terapeuter som inte tror på tidigare liv, som ändå använder sig av terapin, för att den fungerar helt enkelt. Kanske är det någon rädsla han har? Eller bara en fantasi. Kanske finns det lavaspöken på riktigt? Oavsett så ska han få berätta och jag vill vara den som lyssnar i alla lägen.


Den här dagen hade min son i sin berättelse delat med sig av något som han tyckte var lite läskigt, men spännande och han fick vara hjälten i sin berättelse. Han växte – nästan även fysiskt – när han berättade om lavaspöket som han hade klarat av.


Han intygade trovärdigt att hans pappa också hade sett spöket, men var inte så pigg på att vi skulle prata om det med honom när vi kom hem. Det spelar ingen roll, han fick släppa ut känslorna till ytan som hans berättelse fick frram. Han fick även vara hjälte och det var det viktiga.



©Eva Storgaard, 2016-12-26


Vi är universum

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Vi är universum


En kväll när jag skulle natta vår 6-årige son, så sa jag: ”Jag älskar dig till månen och tillbaka!” Han tittade storögt på mig och såg finurlig ut och svarade: ”Jag älskar dig till Eskilstuna och tillbaka!” Jag skrattade och konstaterade att det inte var riktigt lika långt, men att jag var nöjd ändå. Både han och jag skrattade länge och väl åt hans roliga svar, ända tills han somnade.


Kvällen efter kom vi in på samma ämne igen och denna gång sa sonen: ”Jag älskar dig till Pluto och tillbaka, mamma!” ”Det var inte illa!” svarade jag glatt. Sedan ändrade han sig och sa att han älskade mig ända tills universum tar slut. Jag sa att man nog inte kan älska någon mera än så och att vi ju egentligen inte vet hur stort universum är – eller om det ens tar slut. Sonen tittade mig i ögonen och sa allvarligt: ”Vi ÄR universum”. Jag fick lov att låta meningen sjunka in en stund och sa sedan: ”Menar du att vi alla är en del av allt?” ”Ja.” svarade han. När jag frågade hur han visste det, så svarade han: ”Jag bara vet.” Sonen har nog rätt, vilket jag sa till honom, och jag fick mig återigen en fin och djup upplevelse och tankeställare tack vare mitt kloka barn.


Kvällen efter när det var dags att sova var han lite ledsen och ville prata en stund om det. Han sa att han var ledsen utan att det kom tårar. Jag sa bara att det kan vara så ibland, men att det såklart är ok att gråta också om man känner att man vill. Sonen sa då han att han hade lärt sig att inte gråta fast han är ledsen.


Vi pratade en stund om det och jag förklarade att det inte är något han behöver lära sig och att det oftast kan vara skönt att gråta om man är ledsen, i alla fall om man känner att man behöver det. Såklart behöver man inte gråta om man inte känner att man vill, men det kan vara ett bra sätt att släppa fram och ut sina känslor istället för att behålla dem inom sig. ”Vad kan hända då?” frågade sonen. Jag försökte, så gott jag kunde, att förklara att känslorna nästan kan samlas som i en ryggsäck och att de behöver komma ut på ett eller annat sätt, men att det kan räcka med att prata om det, men ibland kan man även behöva gråta – eller skratta om det kanske är roliga eller glada känslor som kommer. Släpper man inte ut sina känslor ibland, utan bara trycker bort dem, så kan det bli jobbigt att gå omkring med dem inom sig och den där ryggsäcken kan kännas väldigt tung och jobbig. ”Är det så pappa gör?” ”Ja, kanske… Lite så är det nog. Han har fått lära sig att inte gråta och det blir jobbigt till slut. Det kan bli så till slut att man inte orkar ha dem inom sig längre och då måste de ut på ett eller annat sätt, annars kan man i värsta fall t o m bli sjuk.” ”På riktigt?” ”Ja, det kan man faktiskt, men då ska det nog ha gått långt.”


Vi pratade en lång stund om känslorna sonen hade för kvällen och det kom även några tårar efter en stund. Han sa att han ville ha lite healing av mig, men först en låååååååång kram, vilket han såklart fick. Efter kramen sa han: ”Jag behöver ingen mer healing, det räckte med kramen. Den var som healing.”


Vår hund Molly hoppade upp i sängen och Loah kramade henne länge och sa: ”Det känns som om jag får healing av Molly också när jag kramar henne. -Jag älskar Molly!”



©Eva Storgaard, 2017-09-02


Rss_feed